- Det här känns inte så, vänskapligt. Sa Justin och jag kunde slå vad om att han hade ett flin på läpparna.

- Tyst. Jag och Lucy brukar ligga så här, ibland. Viskade jag tillbaka.

- Fast jag är en kille, Lucy är en tjej.

- Kan vi inte bara sova nu. Jag vet inte varför, men jag är trött. Sa jag och log lite, även om han inte kunde se det.

- Okej.. Sa han och efter det var allt jag hörde hans andetag mot mitt öra.

- Justin. Viskade jag efter ett tag.

- Mm.. Mumlande han vid mitt öra, som fick mig att rysa av välbehag.

- Jag har saknat dig också.. Viskade jag och han pussade mig lätt på kinden. Det fick mig att rodna, men det såg han nog inte.

 

---

 

En månad senare

Ni vet när man umgås med en människa man älskar högt upp på jorden, en man inte får ta i eller kyssa när man vill. Det gör ont, riktigt ont. Jag vet hur det känns, jag och Justin umgås och allt jag vill är att han ska hålla om mig, hårt!

 

- Vad tänker du på? Justin satt framför mig vid frukos bordet, fortfarande hemma hos Trever. Då mamma och pappa är borta jämt och Lucy praktiskt taget flyttat hem till mig, eller ja, Nate.

- Inget! Svarade jag enkelt tillbaka. Vi har inte gått utanför dessa dörrar tillsammans än, vilket är lite förnedrande, då han inte vill bli sedd med mig.

- Ge dig! Jag ser att det är något. Han rörde om i sin skål med flingor och mjölk.

- Ja, okej! Jag klarar inte av detta mer. Jag pekade mellan oss, så han skulle förstå vad det handlade om.

- Va? Du och jag? Nu får du vara tydligare. Jag fattar inte. Konstigt att han inte fattade, han är kille.

- Vår vänskap. Jag vill så mycket mer, och du vill inte. Vi kan inte fortsätta så här. Jag klarar inte av att se sig, allt jag vill är att hålla om dig. Du förstår inte hur det känns. Seriöst. Bara gå. Allt jag och Justin någonsin haft var som bort blåst, det var ingen idé att ens försöka bygga en vänskap på det.

 

Jag lämnade köket och min halvätna macka för att sedan gå in i mitt rum. Seriöst ser det verkligen ut som mitt rum just nu. Justin sitter fortfarande på väggen och det är mycket saker som är både rosa och lila där inne. Trever skulle få spader om han gick in där, vilket han inte gör just för att slippa sina egna utbrott. Utan honom hade jag aldrig klarat mig, han betyder mycket för mig. Även om jag kanske inte är så duktig på att berätta det för honom.

 

Justin kom efter mig in i rummet, och satte sig ned på sängen där jag låg nerbäddad. Han kollade på mig, men sa inget, vilket störde mig. Jag hade faktiskt bett honom gå av en anledning. Jag stängde mina ögon i hopp om att han skulle försvinna. Men jag fick en smärre chock, hans läppar lugnt och försiktigt masserade mina. Jag var tvungen att öppna ögonen för att se om det var sant, eller om jag hade blivit totalt galen.

 

 

- Varför gjorde du så? Min röst lät annorlunda, precis som att jag hade glömt dra in luft i mina lungor.

- Jag ville. Du ska inte tro att du är ensam om att sakna alla mysiga stunder. För det är du absolut inte. Men jag vill inte riskera allt en gång till. Jag avbröt honom.

- Vi har inte gjort annat på en hel månad än suttit i denna lägenhet, allt för att du inte vill visas med mig. Så bespara mig snacket om att du också saknar det. Ge dig bara. Snälla. Jag är sårad så det räcker. Och tro mig, det ska mycket till att jag själv ska säga det, eller ens avslöja något sådant om mig själv.

- Jag vill att saker och ting ska lugna ned sig. Det är inte det att jag inte vill visas med dig. Men jag vill inte att saker och ting ska hamna i tidningarna en gång till. Det räcker gott och väl med en gång. Jag gör faktiskt det, jag saknar dig. Jag saknar dina perfekta, mjuka, underbara läppar, hårt pressade mot mina. Jag saknar att få hålla om dig, även om jag gjort de vissa gånger, men inte på mitt sätt. Jag vet att det ska mycket till för att du ska säga att något är fel.

 

Han flyttade sig inte en enda millimeter under tiden. Han satt helt stilla och kollade mig djupt i ögonen, men jag fortsatte att blunda, ibland kollade jag upp och möttes av hans förtrollande ögon som brände mot min hud. Han la sig ned bakom mig tillslut, han drog till och med täcket över sig, och la armen om mig. Allt var så mysigt, men jag visste att det inte skulle vara speciellt länge. Jag måste ha somnat, för när jag slog upp ögonen igen var jag ensam i sängen, ja till och med i rummet. Men jag kunde höra Justin från rummet utanför. Jag klev upp och skulle precis skjuta upp dörren när jag hörde honom prata i telefon.

 

- Ge dig nu. Jag vill vara med henne, låt mig få det också. Hon är en av mina bästa vänner. Han suckade och vandrade omkring, precis som att han hade myror i brallan. Personen i fråga måste ha ifrågasatt hans relation med mig, eller så handlade det inte alls om mig, utan någon annan.

- Hon behöver mig, jag behöver henne. That´s IT. Han la på, och gick mot köket, i bar överkropp dessutom.

 

Jag gick in i köket, eller ja, jag stannade i dörren med armarna i kors. Han vände sig om med ett juice glas i handen och kollade förvånat på mig.

 

- Åk. Folk vill uppenbarligen inte att du är här. Jag viskade det, just för att jag inte ville att han skulle höra min sårbara röst.

- SLUTA NU!!!!!!! Han skrek åt mig, och kastade glaset i diskhon. Jag ryggade omedelbart tillbaka.

- VARFÖR kan inte du se att jag vill ha dig. Är det så jävla osynligt? Vad ska jag behöva göra? Egentligen är det inte ens jag som ska kämpa, det är fan du. Men jag kan inte hjälpa att jag vill ha dig. Han svängde hejvilt med armarna samtidigt som han hela tiden spände blicken i mig.

- Ja, det borde vara jag. Men vet du vad? Du avvisade mig ganska illa kvickt när jag ville ha dig tillbaka, när jag nästan bar på mina bara knän om att du skulle förlåta mig. Det var nästan som att du slog mig i ansiktet. Jag förtjänar inte dig, varför kan du inte bara hitta någon annan? Du kan välja och vraka mellan tjejer, du kan fan ha en ny varje dag ända tills du dör. Varför jag?

 

Hans blick brände igenom min och hans ögon gick tillbaka till sin gyllenbruna färg. Hans hand slappnade av som han tidigare hade knutit ihop. Jag var rädd för honom, jag kunde inte undgå det, vilket inte han heller kunde tydligen. Han såg garanterat min rädsla i ögonen.

 

- Jag skulle aldrig slå dig. Kom hit. Han öppnade sin famn, men jag rörde mig inte.

- Så säger alla som slår sina flickvänner. Så nej tack. Jag står hellre här. Jag såg på honom att han blev besviken, men det kunde han allt bli.

---

Marielle här, detta är skrivet av mig. :)