Tänk om Justin och jag skulle varit lyckliga hela Belfast resan. Då skulle jag nog aldrig drukit och skämt ut mig, totalt. Jag och Justin skulle varit sams nu i så fall. Inga bråk, och vi skulle nog varit på väg till Canada för att träffa hans släkt och vänner. Jag log åt tanken men försökte få bort den lika snabbt som den kom. En lång och hög suck kom ur min mun. Ibland så vill jag bara rymma, ta ett flyg och komma bort. Och när jag kommer tillbaka igen är jag som en helt ny människa. Men det kommer aldrig hända. Jag kommer alltid vara Ally, en billig slampa som Justin drog med på EMA. Jag vet att jag inte skulle legat med Alfredo, men det är något inom mig som gör det ändå. Jag hatar mig själv för det jag gjort mot Justin. Men jag kan inte visa mig svag för Justin, jag vill inte känna mig misslyckad.. Även om jag är det.

Jag la mig i sängen, jag ville inte duscha av äckligheten. För jag förtjänar att känna mig äcklig en stund. Dörren slogs upp och min uppmärksamhet drogs dit där Lucy stod. Hon stängde dörren efter sig och la sig bredvid mig.

- Om du är här för att skälla på mig, kan du dra. Sa jag och suckade. Hon tog min hand och höll den i sin, hårt.

- Du har fått nog med folk som skriker på dig, jag tänker inte vara en av dem. Men du gjorde ett misstag. Sa Lucy och jag suckade.

- Flera misstag faktiskt. Svarade jag och hon log lite.

- Nej bara ett, Justin. Du borde ha stannat och verkligen kämpat för honom. Han har media och många miljoner människor efter sig, det är tillräckligt svårt för honom att inte du är där. Du hade tur med Justin, om jag skulle träffat en sån kille skulle jag aldrig släppa taget.

- Jag är inte du. Svarade jag och höll tårarna tillbaka.

- Om du har glömt det, är vi väldigt lika. Sa hon och skrattade till lite.

- Kanske det, men vad är ditt misstag då?

- Sorgligt nog, Nate. Jag gillar honom även om han är otrogen. Fast jag kan inte precis säga att vi är tillsammans. Men jag fattar inte hur jag fortfarande är med honom när han gör så mot mig, patetiskt.

- Vad var det jag sa? Svarade jag och flinade lite mot henne.

- Haha..

- Vid det här tillfället skulle jag och Justin vara på väg till Canada. Men nu ligger jag här och hela världen ser mig som en slampa. Sa jag och torkade tårarna som runnit ner längst mina kinder.

- Inget blir som man planerar. Det bästa du kan göra nu är att låta Justin och Alfredo vara ett tag. Så både du och Justin får lite tid för er själva. Så ni tillslut kan komma fram till vad ni vill.

- Lucy, lämna mig aldrig för jag orkar inte med folk som lämnar mig. Och om du lämnar mig kommer jag bryta ihop totalt. Sa jag och började gråta.

- Gumman, jag kommer alltid finnas här för dig. Jag älskar dig. Sa hon och jag log lite.

- Det känns skönt att någon älskar mig i alla fall. Sa jag och hon skrattade till lite.

Efter vår lilla prat stund somnade vi i varandras famn.

När jag vaknade upp visste jag inte om det var natt eller dag, men en sak var säker. Jag skulle duscha. Lucy låg kvar i min säng, och jag smet in i badrummet. Eftersom att jag egentligen förtjänade allt, drog jag på kallvattnet. Allt för att jag skulle få lida, och jag orkade inte ens skruva på varmt. Jag stod där länge och lät vattnet rinna längs min kropp. 

Väl ur duschen letade jag reda på nya kläder. lucys väska stod på golvet, och hennes cigg paket luste upp, precis som att det ville att jag skulle ta upp dem, och dum som jag var gjorde jag det. Med rena kläder och cigg i handen gick jag ut på balkongen med ett vattenglas. Jag satt där länge och funderade på livet, vad jag egentligen hade lyckats med. Ingenting, kom jag fram till. Precis när jag skulle tända ciggen var det någon som slet den från mig. 

- Har du gått och blivit fullkolmigt galen eller? Vad är det som händer med dig? Trevers hemska stämma skar i mina öron. Riktigt ordentligt. 
- Varför kan inte jag få bestämma själv vad jag gör med mitt liv? Varför ska alla lägga sig i? Jag försökte ta av honom ciggen så jag fick tillbaka den, men lyckades inte. 
- För att vi bryr oss, gud vet vad, vad som hade hänt med dig utan oss i ditt liv. Han satte sig ned på stolen bredvid mig, och tog min hand. 
- Jag är rädd om dig. Förstår du det? Är allt detta på grund av Justin? Han visste redan svaret, men jag förstod varför han frågade, han ville höra mig själv säga det. 
- Ja, det är det. Jag vill inget annat än att han ska vara här. Jag bröt ihop, riktigt ordentligt. 

Vi satt länge ute på balkongen, och hela tiden hade jag Trevers armar om mig, i en trygg possition. Lucy kom efter någn timme och gjorde oss sällskap. Och min mobil avbröt den fina stämningen som fanns mellan oss, ett meddelande från min syster hade ramlat in. 

"Gumman, vad är det som händer med dig? Du vet att du kan prata med mig." Egentligen hade hon helt fel, och det ska hon få veta. 

"Jag kan prata med dig nu ja, men dem senaste 4 åren, vem fanns då? Inte du iallafall. Varför kommer du tillbaka nu? Efter alla år då jag behövde dig som mest. Jag förstår inte. Anledningen till att du skriver till mig idag är för att du olyckligt vis har sett mig på löpet, som den billiga slampan." Jag tryckte på skicka, utan att få dåligt samvete, hon ska inte tro att hon kan komma tillbaka och tro att allt är som förut.

---