Jag öppnade försiktigt dörren och Justin satt med sin mobil i sängen.

- Can you tell me what's wrong? I hate to see you crying.. mer hann jag inte innan han avbröt mig.

Jag kollade ner och lät hans ord sjunka in. Jag hade aldrig sett det på det viset. Hur mycket det skadade honom.

- If it makes you happy, I'll go to rehab, for five days. Five days. Not more, okey? sa jag och han kollade på mig.

- I just want you to be you again. sa han och jag lutade mig framåt och kysste honom.

Han besvarade kyssen och våra kyssar ledde till hångel.

- I can't believe I'm doing this. sa jag och kramade Selena en sista gång innan jag skulle hoppa in i bilen.

- Alex, you need this. sa hon och kysste mig i pannan innan jag gick mot en ledsen Justin.

- Justin, I'm going there and I'll be back in five days. I promise you won't have to worry about me. sa jag och kysste hans mjuka läppar.

- Alexandra Gomez? sa en man i vit kappa.

- Yes. sa jag och gick mot mannen.

- You're getting your room, and then we're starting, okey? sa han och log ett äcklig leende. Var han helt av plast eller?

- Okey. sa jag och följde efter honom.

Mitt rum, och allt annat för den delen, kändes som ett fängelse.

Mannen förklarade mitt schema. Dom väcker mig 10 varje morgon sen äter jag frukost, runt 11 tiden har jag ett möte med en kille som är specialist. Efter det händer inte så mycket förutom att jag har möte med någon tjej på kvällarna också. Dom tog min mobil och min laptop. Jag fick inte ha någon kontakt med ''utevärlden''. Utan Selena och Justin kommer hämta mig om 5 dagar. Detta suger. Tänkte jag för mig själv och satte mig ner på den hårda sängen.

- The best rehab huh? Well they don't have the best room's.. Sa jag tyst för mig själv och suckade.

- Miss Gomez. You're now allowed to call someone and talk for 20 minutes. Come this way. sa mannen med den vita kappan och jag reste mig från sängen och följde med honom ut ur rummet.

Så fort man går ut ifrån rummet tar dem på en handbojor, precis som i fängelset.

Detta är rena helvetet kan jag tala om för er..

- So, I'll call the person you want to talk to, then you'll talk to him or she for about 20 minutes. So, who do you wanna call? sa han och en ända person dök upp mitt i huvud.

- Justin Bieber. sa jag och han tog fram en stor bok och på något konstigt vis hade han Justins nummer.

Det lät invecklat så jag lyssna inte utan bara nickade och mm-ade lite ibland.

- Hello Justin, this is Dave from the rehab in L.A. Alexandra Gomez is now allowed to talk to you for about 20 minutes. Your time starts.. Now. sa han och räckte mig telefonen som satt fast i väggen.

- Hey. sa jag försiktigt och tog ett hårade tag om luren. Gud vad jag saknade honom!!!

- Alex! I miss you so much! How are you? Are they nice to you? Do you feel like home? sa han och han lät så glad och positiv. Synd att jag var tvungen med att berätta hur det verkligen var.. Eller?

En liten lögn spelar ju ingen roll..

- They're really nice to me, and it feels just like home. sa jag och log, även om han inte kunde se det.

- I know you're lying. I can hear it in your voice. But this is for your own best, in other wise I wouldn't have sent you there. sa han och jag hörde hur ledsen han lät nu.

- I know Justin.. Its just hard to be here. It feels like a prison.

- Give it a chance Alex, give it a chance. Sa han och suckade lite.

- I know i will.. Just for you.

Efter 20 minuters tjatade att detta var bra för mig och att jag är här för min skull osv, var vi tvungna att lägga på. Hela denna situationen har gjort så jag och Justin har växt ifrån varandra känns det som. Så ännu en gång har Justin's ''Beliebers'' lyckats. Dock har vi inte gjort slut än, och jag vill verkligen inte göra slut heller. Men det känns bara som vi har växt ifrån varandra lite. Allt kretsar bara om mig och mina "problem".

- Its time for your meeting. Sa han och log mot mig. Men det var inget fint leende jag tyckte bara det såg läskigt ut.

- Okey.. Sa jag och suckade.

Jag följde efter honom till en dörr. Han öppnade den och jag gick in. Där inne satt en man i en fotölj, han var runt 40 års åldern tror jag.

- Hey Alexandra, nice to finally meet you. I have talked to your worried boyfriend about 1 week now. Sa han och log mot mig.

- Yeah, well call me Alex.

- And you can call me Mr. Hopkins. Sa han och log lite.

- So what do you want to talk about? Sa jag och satte mig i fotöljen mitt emot honom. Han började skratta lite åt min fråga.

- We're not here for me. We are here for you. Sa han och jag suckade lite.

- Well i don't have so much to say, except that i hate the rooms here. Sa jag och han log lite.

- So i have talked to Justin who has been saying all these things about you, and you sit here and have the chance to talk out. But instead you're talking about the rooms here?

- Because i just don't want him to find out, okey?! Sa jag och kollade ner mot mina fötter.

- Its about him, right? You don't want him to find out because a part of it is about him.

- Its not about him, its about his 15 other millons of teenage girls! nästan skrek jag och han kollade oförstående på mig.

- And what are these girls doing? sa han lugnt.

- Have you ever considered to just ignore them, just show them that you're a strong confident woman? sa han och plötsligt försvann klumpen i halsen.

- I know who you are Alexandra Gomez. My daughter loves you and your sister. She's wearing the same cloths, she's listening to Selenas songs and watching videos of you on Youtube. Even though you think everybody hates you, there's a lot of people who loves you. Just like my daughter Alicia. sa han och jag kunde inte hjälpa det, men jag log som ett stort fån.

- Is Alicia a big fan of me? frågade jag frågande.

- She adores you! skrattade han.

- Aww! sa jag och sedan började vi prata om hur jag skulle lösa problemen.

---