- Förlåt.. Jag skulle inte lägga allt på dig förut. Det var inte ditt fel att det tog slut mellan oss, utan mitt. Fast du har sårat mig tidigare också. Med Alfredo, och nu den där killen som du låg med. Jag tycker vi försöker igen för du vet hur det kändes för mig nu när du låg med Alfredo. Sa Justin allvarligt och jag trodde helt seriöst att han skämtade med mig.

- Ursäkta?! Det finns fan inget ''vi'' längre Justin!! När jag låg med Alfredo var vi fan inte tillsammans, och när jag låg med Shawn var vi inte heller tillsammans. Men när du var med Julie var vi fan tillsammans! Vet du hur ont det gjorde inuti mig eller?!! Du sårade mig stort och jag kommer aldrig kunna lita på dig igen, så dra åt helvete Justin! Skrek jag med full hals.

- Tror du inte det gjorde ont inuti mig när du skickade den där jävla bilden eller?! Ha?! Och du låg med min bästa vän Ally, det är fan värre en vad jag gjorde! Här står jag och säger förlåt men ändå skriker du åt mig vad är ditt jävla problem!? Började han skrika tillbaka och dörren till mitt rum slogs upp och där stod Selena.

- Vad håller ni två på med?! Vi sa åt er båda två att ni inte skulle prata med varandra? Ni är helt jävla hopplösa! Justin du går hem till dig med en gång. Sa Selena surt och Justin lämnade rummet.

Det kändes, det gjorde ont när han gick, att han lät Selena lyckas med en enkel liten mening. Jag ville att han skulle kämpa, jag ville att han skulle försöka. Jag ville vara med honom, men jag ville att han bara skulle vilja vara med mig. Hon kom in i mitt rum och satte sig ned på sängen, jag såg på henne att hon var besviken. Men hon hade ingen rätt att lägga sig i mitt och Justins såkallade förhållande. Vad vi gjorde mot varandra skulle hon inte bry sig i.

 

- Varför kan ni inte vara ifrån varandra? Hon skrapade på sina byxor med sin nagel, men kollade hela tiden på mig.

- Jag älskar honom, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag suckade och kastade mig raktbakåt i sängen.

- Ni måste ha tid ifrån varandra. Ni kommer annars bara gå och gnata på varandra, varför kan ni inte förstå det? Varför ska man hela tiden behöva agera mamma till er båda? Jag avbröt henne illa kvickt.

- Du behöver inte vara nån jävla morsa åt mig. Det är inte jag som har bett dig springa omkring och leka polis, eller över huvud taget lägga dig i mitt liv. Det kändes verkligen hårt att skrika på Selena, men det kändes som att det var det enda sättet att få henne att förstå. Vi rök ihop, men det kändes som att min gräns var nådd, jag mådde dåligt så det räckte.

 

 

Justins perspektiv.

 

Att se Ally så sårad av mina dumma handlingar, det gör ont, men hon är inte den enda som är sårad, jag mår inte heller så bra. Bilden hon skickade till Alfredo sitter fast i min skallen, men som hon säger, vi var inte tillsammans när hon var med honom, så egentligen har jag ingen anledning att vara arg eller ledsen, jag hade redan innan det sumpat vårt förhållande.

 

 

- Kan du rycka upp dig? Alfredo var den som försökte få upp mig på fötterna igen, men jag orkade inte bry mig.

- Nej, det kan jag inte. Varför kan inte du förstå att jag inte tänkte kliva utanför dörren. Han satte sig ned i sängen och kollade förvånat på mig.

- Ursäkta mig nu, men det jag kommer säga dig kommer sätta sig direkt i ditt hjärta. Men vem i hela friden var det som var otrogen mot vem? Vem av er två är det som har ändrat sig för den andra? Hon har gjort allt du har bett henne om, precis allt. Och vad ger du henne tillbaka? Sluta ligg här och tyck synd om dig själv. Du är bara patetisk.

 

Han hade rätt, saker och ting tog på mig, han visste precis vilka trådar han skulle dra i. Hon hade verkligen gjort allt för mig, hon hade ändrat sitt beteende radikalt, och hon visade det öppet. Även om jag inte kände henne rakt igenom, så kände jag ändå henne så pass bra att jag visste hon aldrig skulle göra det för en grabb hon inte älskade.

 

”Snälla, kan vi ses, och prata?” Jag visste att jag egentligen inte borde ha skickat det där sms:et till henne, men jag kände att jag var tvungen att få se henne. Det har gått två veckor sedan jag såg henne sist, eller över huvud taget pratade med henne, och tro mig, det kändes. Hon är den som har cirkulerat i min skalle varje vaken sekund.

 

”Starbucks, om 10 minuter.” Rak på sak, inge enkelt småpladder. Jag klev upp ur sängen och drog på mig mina kläder som låg vikta på fåtöljen, jag plockade fram dem igår innan jag gick och la mig. Jag tvättade ansiktet, fixade håret och borstade tänderna innan jag lämnade hotellrummet.

 

•

 

- Vad var det du ville? Hon slog sig ned vid bordet med en kaffe i ena handen och en muffins i den andra. Hon var så vacker, henne hår hängde ned över hennes axlar, och hon hade en avslappnad klädsel. Det var något med henne som var annorlunda, men jag kunde inte komma på vad.

- Jag vill att vi pratar, jag saknar dig. Hon spände ögonen i mig, vilket gjorde att jag förstod att jag inte skulle ha sagt det sista. Hon försökte säkert komma över mig, om hon inte redan hade gjort det.

- Prata då. Hon var kall mot mig, och jag förtjänade säkert allt, och lite till.

- Jag kan inte berätta för dig hur mycket jag ångrar att jag låg med henne, du måste tro mig…

- Jag måste ingenting. Och du gjorde det flera gånger. Tänkte du någonsin på mig, på hur jag mådde när du var i Canada, och jag var här.

 

 

Några få tårar letade sig ned efter hennes kind, och det högg i mitt hjärta, det gjorde verkligen ont. Dem få gångerna vi pratade med varandra när jag kom tillbaka var hon bara kall, och visade absolut inga känslor för mig. Hon dolde dem bra, för jag kunde inte ens skymta att hon var ledsen.

 

- Va? Gjorde du det? Tänkte du på mig? Ännu en gång spände hon blicken i mig, men nu var den mycket mildare, troligen just för att hon grät. Hon gjorde inget för att torka tårarna heller.

- Jag tänkte på dig hela tiden.. Ännu en gång avbröt hon mig.

- Men ändå låg du med Julie? Varför? Var jag inte bra nog? Var allt bara ytterligare ett spel för dig, att när väl Ally öppnar sig för dig, så skulle du krossa henne totalt? Hon skakade, och allt gjorde bara saken ännu ondare.

- Jag vet inte, okej? Jag vet inte varför jag gjorde det, jag ville ha någon för stunden och hon fanns där. Dumt av mig, jag vet. Men jag kan inte göra det ogjort, men det jag kan göra är att förklara för dig att det aldrig kommer hända igen. Hon skakade frustrerat på huvudet.

- Jag kan inte lita på dig. Det går inte. Jag är inte heller världens bästa människa, men det var som att jag var gjord av porslin, och du kastade mig i golvet.

 

Efter säkerligen två timmar på Starbucks, av massa prat och gråt kom vi slutligen fram till att vi i alla fall skulle försöka vara vänner. Vi har inte varit det tidigare, så jag hoppas verkligen att vi kommer klara av det. Jag vill verkligen ha henne i mitt liv, och är vän det enda jag får, tar jag det verkligen. Jag vill inte förlora henne, jag älskar henne.

 

Frågan är bara om jag kommer klara av att se henne med andra killar. Det kommer inte bli lätt, men jag ska försöka så gott jag kan, jag har inget val. Antingen ett liv med eller utan henne. Bara välja.

---

Marielle här, Emma skrev början :)

Nu ska vi se hur det går. Tror ni Justin och Alyy kan vara vänner med varandra?