Allyson’s Perspektiv

En hel vecka hade passerat och jag hade fortfarande inte gått utanför Trevers lägenhet. Jag spenderade min dag på balkongen med en latte i handen, och mobilen i andra. Justin hade börjat höra av sig, men bara med små meningslösa sms, där han frågade hur jag mådde och vad jag gjorde. Han visste hur jag mådde, och kunde därefter förstå att jag inte gjorde någonting.

- Ally. Det var Lucy som satte sig ned bredvid mig.

- Vad är det? Visst lät jag elak, men jag kände inte för att prata med någon. Det känns som att det är det enda jag har gjort dessa dagar.

- Du har besök. Utan att ge mig en enda blick sa hon det, hon stirrade ut över LA’s gator.

- Vem?

- Det får du se när du går dit.

Jag reste mig upp från stolen och gick med tunga steg mot hallen. När jag kom dit stod Justin där, han kollade inte på mig, men jag kunde på långa vägar se att han hade gråtit. Egentligen ville jag inte verka för på, eller ens visa att jag brydde mig, men det var svårt att motstå.

- Vad gör du här? Jag la armarna i kors, så han fick tolka det hur han ville.

- Jag vill prata med dig. Han kollade upp och mötte min blick.

- Jasså, det vill du? Vad är det som får dig att tro att jag vill prata med dig? Jag lutade mig mot väggen bakom, och drog fingrarna genom håret, som såg ut som ett fågelbo.

- Jag vet att du vill. Trever har sagt att du inte har gått ut sedan du var hem till mig, så du vill ändra dig. Du vill att det ska vara vi. Kan vi prata på ditt rum? Han gick förbi mig, och in på mitt rum, vilket han egentligen inte skulle ha gjort. Nu kommer jag få skämmas ännu mer.

Väggen bakom min säng var full i bilder på honom, både från den ena dagen och den andra. Jag saknade honom så mycket att jag var tvungen att se honom varje dag. Jag gick efter honom in i mitt rum, och han stod med ryggen mot mig, och kollade på väggen.

- Du vill verkligen vara med mig, hah? Han vände sig om, men pekade mot väggen.

- Nej, jag använder väggen som piltavla, och anledningen till att du är över hela är för att jag ska vara säker på att inte missa. Vad fan tror du? Tror du att jag skulle lägga ned denna tid, om jag inte vill vara med dig? Vad håller du på med, och framför allt. VAD VILL DU?

- Jag saknar dig. Sa han och satte sig ner på min säng.

- Jag orkar inte höra på det här snacket igen Justin! Du kommer bara lämna mig igen för din karriär, och rykte. Du kan inte behandla människor så här bara för att du är känd om du tror det. Det var du som ville att allt mellan oss skulle ta slut. Och nu säger du att du saknar mig?! Jag höjde rösten mot honom, vilket han inte alltid är så van vid.

- Jag kom inte hit för att få tillbaka dig igen, i alla fall inte som en flickvän.

- Vad snackar du om?

- Du och jag, vi kan i alla fall vara vänner. Hellre vänner en ingenting för jag saknar dig Ally. Sa han och kollade sorgset på mig, den blicken kan man bara inte säga emot. Jag suckade högt och satte mig bredvid honom.

- Okej, vi är vänner.. Sa jag tungt, vänner. Det ordet hatade jag just nu.

- Vill du hitta på något? Frågade Justin efter ett tag.

- Som vadå.

- Jag vet inte, något vänner gör. Bowling kanske? Sa han och log lite mot mig.

- Nej, jag vill sova. Sa jag och la mig ner i sängen, istället för att sitta upp. Justin var inte sen med att lägga sig bredvid mig. Jag borrade in mitt ansikte i hans bröstkorg och han la armarna om mig. Jag blundade och njöt av hans sällskap.

- Det här känns inte så, vänskapligt. Sa Justin och jag kunde slå vad om att han hade ett flin på läpparna.

- Tyst. Jag och Lucy brukar ligga så här, ibland. Viskade jag tillbaka.

- Fast jag är en kille, Lucy är en tjej.

- Kan vi inte bara sova nu. Jag vet inte varför, men jag är trött. Sa jag och log lite, även om han inte kunde se det.

- Okej.. Sa han och efter det var allt jag hörde hans andetag mot mitt öra.

- Justin. Viskade jag efter ett tag.

- Mm.. Mumlande han vid mitt öra, som fick mig att rysa av välbehag.

- Jag har saknat dig också.. Viskade jag och han pussade mig lätt på kinden. Det fick mig att rodna, men det såg han nog inte.