- Varför är det så att ena stunden kysser vi varandra och vill verkligen vara med varandra, men kort därefter skriker vi på varandra. Sa Justin som nu lugnat ner sig, men jag vågar ändå inte stå nära honom.

- För att allt vi gör om dagarna är, ingenting. Då tröttnar man. Men jag vet en sak som är säker, jag kan inte ha ett förhållande med dig om ingen annan godkänner det. Justin suckade.

- Du tror alltid att jag är för perfekt för dig. Och jag börjar tröttna på det. Sa han och kollade med en känslo kall blick på mig.

- Justin du måste seriöst åka och bo hos dig själv. Och jobba eller vad du nu ska göra. Innan vi verkligen inte vill ha något med varandra att göra igen.

- Du har nog rätt.. Sa han och suckade.

Justin packade förfullt och när det var dags för honom att åka kom han in i vardagsrummet där jag satt.

- Får man en hej då kram, och puss. Sa han med öppna armar och ett leende.

- Jag har det bra, precis här. Sa jag och undvek hans blick, han kanske har lugnat ner dig men min rädsla är inte riktigt borta en.

- Är du seriös? Tror du fortfarande att jag kommer slå dig? Väx upp. Sa han och hån flinade lite åt mig, han verkade tycka detta var roligt. Men det tyckte verkligen inte jag, väx upp? Vem fan säger så.

- Vet du vad, Justin! Väx upp själv ditt lilla ego. När du verkligen bryr dig om mig, och vill bli sedd med mig då kan du höra av dig. Men jag väntar inte för evigt. Sa jag drygt och en minst sagt förvånad Justin lämnade lägenheten.

Jag pustade ut, vi hade varit inne här med varandra i en månad. Tro mig, det är inte kul. Eftersom allt vi har gjort är, ätit, kollat på varandra, spelat video spel, kollat film och sovit. Men den kyssen han gav mig förut, kommer jag sent glömma. Vi borde inte bråka, jag borde inte vara rädd för honom. Jag vet att jag stöter bort honom gång på gång. Men jag kan inte hjälpa det. Det är en vana, jag vill inte att han kommer för nära in på mitt liv för då kommer jag bara bli ännu mer ledsen när något händer. Mitt i mina tankar trillade ett sms in på min mobil, från Justin.

Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag valde att inte svara alls. Från att gå till en perfekt stund, till skrik och efter det tror han plötsligt att allt är okej. Inget är okej, jag gillar honom för mycket.

Dörren slogs upp och jag trodde det var Trever. Men sen kom Lucy in i vardagsrummet och satte sig bredvid mig.

- Ta på dig skorna så går vi ut, kom. Sa hon och drog upp mig från soffan. Jag försökte komma på någon ursäkt, men Lucy vägrade låta mig stanna. Så jag tog på mig skorna och vi gick ut på gatorna. Solen lös i mitt ansikte, det var första gången på länge jag var ute. Det kändes faktiskt bra.

Vi bestämde oss för att bara ta en promenad och gå förbi Starbucks. På vägen dit berättade jag allt som hände mellan mig och Justin.

- Du överreagerar. Seriöst Ally du vill inte hamna i tidningarna. Så att du och Justin inte kan gå ut tillsammans, offentligt måste du förstå. Han gillar dig och du gillar honom. Släpp det och låt honom gilla dig tillbaka. Sa hon när vi närmade oss Starbucks.

- Men, jag älskar honom. Och han gillar mig bara. Sa jag och suckade.

- Du måste låta honom få lite tid att älska dig, sluta hitta på ursäkter. Det kommer att lösa dig mellan er två ska du se. Men du kan inte låta hans jobb hindra dig från att älska honom.

- Jag hatar när du har rätt. Sa jag och suckade.

- Men vi hade precis ett litet bråk, jag kan inte bara förlåta honom för allt. Fortsatte jag sedan.

- Du är verkligen omöjlig. Lyssna, om du vill ha en chans med Justin. Måste du låta ilska och sånt försvinna. Ibland måste du förlåta snabbt, och det vet jag att du vill. Smsa honom och säg att du följer med. Du behöver komma bort från L.A plus att jag hörde att det är snö där nu.

- Vänta lite, hur vet du att det är snö där? Du har pratat med Justin eller hur? Frågade jag och kollade allvarligt på henne.

- Han ringde och verkligen bad om hjälp. Och jag gjorde det, för du behöver komma bort från L.A. Sa Lucy och log mot mig. Så jag gav upp och tog upp mobilen medans Lucy beställde varsin kaffe till oss.

På vägen tillbaka till Trever snackade Lucy om att vi måste shoppa massa kläder till mig. För att det är snö där och kallt. Vilket jag inte såg fram emot. Jag hatar kallt, och snö. Därför är jag väldigt glad att jag bor i L.A.

- Borde inte jag vara glad nu? Att jag får spendera tid med Justin. Varför är jag inte glad. Jag känner mig deprimerad hela tiden och det går inte över. Även om Justin är med eller inte. Sa jag när vi var tillbaka i lägenheten.

- Det är kärleken gumman, du oroar dig alltid för något. Som om du inte duger eller något. Men tänk så här istället. Ingen kommer kunna älska dig, om du inte älskar dig själv. Sa Lucy och kramade om mig hårt.

---