När jag kom tillbaka till Trever pep min mobil till och ett sms från Justin ramlade in.

”Hej beautiful! Jag saknar dig, och kan inte längta mer tills imorgon, då jag äntligen får se dig igen. Sov så gott, och var utvilad när du kommer. Glöm inte bort att jag tycker om dig, och framför allt, ta med dig dem där små trosorna. ;) XX”

När jag landade i Toronto var det bara att hämta väskan och bege mig ut och ta en taxi. Justin ville inte möta mig på flygplatsen just för att inte skapa kaos. Jag förstår honom, och mig gör det inget. Taxi resan till hotellet kändes som en evighet, och jag kunde inte längta mer, jag ville verkligen se honom. Ge honom en kram, eller bara hålla hans hand.

- En nyckel till rum 496 tack. Receptionisten kollade i sin dator, sedan skeptiskt på mig. Troligtvis för att det var Biebers rum, men tillslut fick hon se ett meddelande han hade lämnat.

- Är du Allyson? Jag nickade mot henne, och rullade in väska vidare till hissen. Det var inte många fotsteg kvar fören jag skulle ha honom framför mig. Men allt gick i slowmotion.

Längst ned i korridoren var rummet med siffrorna 496. Kortet jag hade i handen var det som skiljde oss åt. Och jag ville inte vänta mer. Att höra hur låset gick upp, och dörren öppnade sig, gav mig fjärilar i magen.

- Justin, är du inne eller? Jag ropade när dörren hade slagits igen, och jag hade rullat in min väska en bit.

- Köket, Ally. Han verkade kall, varför kom han inte och mötte mig? Allt snack om att han saknade mig, vart var det någonstans?

Han stod med ryggen mot mig när jag kom in, men vände sig genast om när han hörde mig. Jag gick mot honom och han drog in mig i sin famn när jag var tillräckligt nära.

- Fan vad jag har saknat dig. Han pussade mig på hjässan och strök mig över ryggen.

- Tro mig, du kan inte ha saknat mig lika mycket som jag saknat dig. Han skrattade löst åt mig, och släppte mig för att kunna ge mig en lätt puss, som jag absolut inte ville skulle ta slut.

Vi satt i sängen och stirrade på varandra, allt var precis som att vi aldrig sett varandra tidigare, eller ens pratat med varandra. Nytt, pinsamt, och jag vet inte vad. Sängen var runt, och allt var så vackert, jag visste inte om jag skulle se på honom, eller rummet.

- Snälla Justin. Kan vi börja om från början? Snälla. Utan att jag var med på det alls, började några tårar rinna på min kind.

- Hur ska vi någonsin kunna glömma allt? Jag vill faktiskt inte det, jag gillade vårt spel vi hade, jag gillade hur vi båda trånade efter något så starkt. Han strök undan mina tårar, med hjälp av sina tummar.

- Jo, men det gör jag också. Men kan vi inte lägga allt dåligt bakom oss. Spelet vi hade, är ju inte något dåligt. Hela situationen med honom kändes bra, vi pratade, han pratade framför allt med mig.

- Om vi lägger allt bakom oss, vart blir vi att stå då? Han lät nedstämd.

- Vänner?

- Men vänner får väl inte göra såhär? Han kysste mina läppar, lugnt och försiktigt. Fyrverkerierna fick fart och alla exploderade samtidigt.

- Framför allt ska dem väl inte göra såhär? Han fortsatte kyssa mina läppar ett tag, för att sedan kyssa mig ned över halsen och dra med sina fingrar under min tröja. Allt höll på att spåra ur, och det var precis som att vi lekte med varandra, igen.

Han fortsatte kyssa mig, och min tröja åkte av, han fortsatte kyssa mig ned mellan mina bröst och vidare över magen.

- Justin. Vi kan inte. Jag puttade bort honom lite, men han låg fortfarande över mig.

- Förlåt. Jag saknar dig så mycket bara. Tro mig, jag gör faktiskt det. Han drog fortfarande sina fingrar efter sidan på mig, och kollade mig djupt i ögonen.